Sida:Mortensen Lagerlöf 1913.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

29
SELMA LAGERLÖF

IV.

Jag föreställer mig alltid, när jag läser en bok av Selma Lagerlöf, att hon liksom åtskilliga andra stora berättare, icke vet, då hon börjar, huru allt skall sluta. Ofta nämner hon åtminstone detaljer, som hon sedan icke använder (skeppsgossen vid L’Univers’ undergång), vilket sällan en författare gör, som beräknat sin historia. Likaledes glömmer hon stundom drag, som hon redan berättat, och giver två olika motiveringar för samma händelse. Och det händer också, att hennes historier inför den nyktra eftertanken kunna förefalla icke så litet osannolika.

Men vilken rik och sprudlande fantasi har hon icke! Man märker det kanske allra tydligast, när man läser en sådan berättelse som »Herr Arnes penningar». Det är en historia utan allt djupare innehåll, vars hela framställningssätt är inspirerat av någon gammal ballad, och den vill endast ett: skrämma oss. Det är ett mästerverk av berättelsekonst med dess skickligt stegrade spänning av händelserna.

Själva hemligheten i hennes konst ligger