Nej, jag vill taga min själ uti min hand; 15se, han dödar mig, jag väntar icke annat: må jag blott få rättfärdiga mina vägar inför hans anlete! 16Det skulle redan vara mig till räddning, ty en gudlös får icke komma inför honom.[1]
17Hören, hören mitt tal, och låten min förklaring ljuda i edra öron. 18Se, jag är beredd till att föra min talan; jag vet, att jag är den som har rätt. 19Eller hvem är den, som vill göra mig det stridigt? Tege jag nu, skulle jag gifva upp anden. 20Endast från två ting försköne du mig; då skall jag ej behöfva gömma mig för ditt anlete. 21Låt din hand vika från mig; och låt skräcken af dig upphöra att förfära mig.[2] 22Kalla på mig sedan, så skall jag svara; eller låt mig tala, och genmäl mig du!
23Hvad mig än må vidlåda af öfverträdelser och synder, så låt mig veta, hvilken min öfverträdelse och synd är. 24Hvi döljer du ditt anlete, och räknar mig som en fiende till dig?[3] 25Skall du förskräcka ett flygande löf, och förfölja ett torrt halmstrå? 26Ty du utfärdar mot mig den grufligaste dom, och låter mig bära upp min ungdoms synder.[4] 27Du sätter mina fötter i stocken; du vaktar på alla mina vägar, och hakar dig fast vid mina fotsålor. 28Och detta i fråga om en, som faller sönder som ett maskfrat, likt en klädnad, som förtäres af mal![5]
Kapitel 14
14.1Menniskan född af qvinna, huru kort är hennes lif; och dock så mättadt af oro! 2Som ett blomster växer hon upp och faller af, såsom skuggan så flyr hon bort och förblifver ej.[6] 3Och till en sådan lägger du märke med dina ögon! Och mig drager du fram att stå till rätta inför dig! 4Kan en ren då komma från de orena? Nej icke en enda![7] — 5Då hennes dagar, hennes månaders tal står så fast utstakadt för dig; då du har satt för dem denna gräns, som hon ej kan öfverskrida:[8] 6o så vänd din blick bort från henne, att hon må få ett uppehåll, till dess hon som en dagakarl afslutar sitt dagsarbete![9]7Ty för trädet gifves ett hopp; när det hugges ned, så skjuter det upp igen, och dess skott försummar sig ej. 8Äldras äfven dess rot i jorden och dör dess stubbe i mullen — 9när det känner lukten af vattnet, slår det ut
