som blott omtala de heligas gerningar eller under, icke göra eller kunna göra. Ty jag kan icke veta, huru en menniska känner det i sitt hjerta, om jag än ser många förträffliga gerningar af henne.
Och likasom jag mycket hellre ville höra en helig tala än se hans yttre verk, så ville jag ännu mycket hellre se hans hjerta och den skatt, som han bär uti sin själ, än höra hans ord. Men det förlänar oss Psaltaren på det rikligaste i anseende till de heliga, så att vi kunna vara förvissade, huru det stått till med deras hjerta och huru deras ord hafva lydt emot Gud och hvar man.
Ty ett menniskohjerta är såsom ett skepp på det vilda hafvet, hvilket stormvindarne från verldens fyra hörn drifva. Här tillstöter fruktan och farhåga för stundande olycka, der påkommer sorg och grämelse öfver ett närvarande ondt. Här kommer en flägt af hopp och förmätenhet från tanken på en tillkommande lycka; der uppblåses man af säkerhet och glädje öfver en närvarande medgång.
Men sådana stormvindar lära en att tala med allvar och öppna sitt hjerta och utgjuta hvad som ligger på botten af det. Ty den, som är stadd i fruktan och nöd, talar helt annorlunda om olyckan, än den, som är uppfyld af glädje; och den, som är uppfyld af glädje, talar och sjunger helt annorlunda om glädjen, än den som är stadd i fruktan. Det går ej af hjertat, säger man, när en bedröfvad bjuder till att le, eller en som är glad, att gråta: det är, hans hjertas grund står ej öppen och kommer icke fram.
Men hvad är det mesta i Psaltaren annat än ett sådant allvarligt tal under allahanda sådana stormvindar? hvar finner man vackrare ord om glädje och fröjd, än lofpsalmerna eller tacksägelsepsalmerna innehålla? Der ser du in i alla heligas hjertan såsom i sköna lustgårdar, ja såsom i himmelen, hvilka vackra, hjertliga, ljufliga blomster der uppgå af allahanda sköna, glada tankar om Gud för hans välgerningar.
Återigen, hvar finner du djupare, mera klagande, jemmerfullare ord om sorg och bedröfvelse, än klagopsalmerna innehålla? Der ser du åter alla heliga i hjertat, såsom i döden, ja såsom i helvetet. Huru mörkt och dystert är det icke der af åsynen af Guds vrede! På samma sätt äfven då de tala om fruktan och hopp, bruka de sådana ord, att ingen målare skulle kunna måla, ingen Cicero eller vältalare så skildra fruktan eller hoppet som de.
Och är det (såsom redan blifvit sagdt) det allra bästa, att de tala sådana ord till Gud och med Gud, hvilket gör att orden hafva dubbelt allvar och lif. Ty när man eljest talar till menniskor om sådana saker, går det icke så starkt af hjertat, är icke så brinnande och lefvande, och tränger icke så nära inpå lifvet. Deraf kommer det ock, att Psaltaren är alla heligas bok, och hvar och en, i
