7 Var stilla för HERREN och bida efter honom; Harmas icke öfver den, hvars väg är lyckosam; Öfver honom som utför allt det onda, som han har i sinnet.[1] 8Stilla vreden och låt din förgrymmelse vika; Harmas icke, ty det leder blott till det som är ondt.
9Ty illgerningsmännen skola utrotas; Men de, som hoppas på HERREN, skola besitta landet. 10Ännu något litet, så är den ogudaktige ej mera till; Du gifver akt på rummet, der han var, och han finnes icke.[2] 11Men de fromma, skola besitta landet, Och hugnas af stor frid.[3]
⁎
12Den ogudaktige har ondt i sinnet mot den rättfärdige, Och gnisslar emot honom med sina tänder.[4] 13Herren öfver allt ler åt honom; Ty han ser, att hans stund kommer.[5]
14De ogudaktiga draga sitt svärd och spänna sin båge: För att fälla till jorden den arme och nödlidande; För att slagta dem, som vandra rättsinnigt.[6] 15Deras svärd skall intränga i deras eget hjerta, Och deras bågar skola sönderbrytas.
16Det lilla, som den rättfärdige hafver, är bättre, Än hela mängden af de ogudaktigas öfverflöd.[7] 17Ty de orättfärdigas armar skola sönderbrytas, Men HERREN stöder de rättfärdiga.[8]
18HERREN känner till de frommas dagar, Och deras arf förblifver evinnerligen.[9] 19De skola icke komma på skam i den onda tiden, Och i hungersnödens dagar skola de varda mättade.[10] 20Men de ogudaktiga skola förgås, Och HERRENS fiender skola försvinna såsom ängarnes prydnad; Såsom en rök försvinna skola de.[11]
⁎
21Den ogudaktige lånar och betalar icke, Men den rättfärdige förbarmar sig och gifver. 22Ty de, som han
