psalm 39, 40.
12När du tuktar en menniska med straff för syndens skull, Då hopsmälter hennes fägring såsom förtärd af mal. Ja, en flägt allena äro alla menniskor. (Selah.)[1] 13Hör min bön, o Jehovah, och lyssna till mitt bönerop. Var ej döf för min gråt; Ty jag är en gäst hos dig, En skyddsling såsom alla mina fäder.[2] 14Haf undseende med mig, att jag må vederqvickas, Innan jag går bort och är ej mer.[3]
- ↑ Ps. 6:8.
- ↑ Ps. 119:19; Ebr. 11:13; 1 Pet. 2:11.
- ↑ Hjob 10:20 f.
40 Psalmen.
Tacksägelse för räddning ur stor nöd, och bön om ny hjelp och räddning.
1För sångmästaren; af David en psalm.2Jag väntade ifrigt efter HERREN, Och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. 3Han förde mig upp ur förderfvets grop, ur dyns djup, Och stälde mina fötter på en klippa. Han gjorde mina steg fasta,[1] 4Och lade i min mun en ny sång, en lofsång till vår Gud; Många sågo det och fruktade och förtröstade på HERREN.[2]
5Säll den man, som har satt sin förtröstan till HERREN, Och icke vänder sig till de stolta, Och till dem, som vika af till lögn.[3] 6Många, o Jehovah min Gud, äro dina under, som du har gjort, Och dina tankar med afseende på oss. Intet finnes, som kan jemföras med dig; Jag ville förkunna och förtälja dem, Men de äro flera, än att de kunna räknas.[4]
7Till slagtoffer och spisoffer hafver du icke behag; Öron hafver du utgräft åt mig. Brännoffer och syndoffer hafver du icke begärt.[5] 8Då sade jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrifvet för mig.[6] 9Att göra din vilja, min Gud, är min förnöjelse, Och din lag är i mitt hjertas innersta.»[7] 10Jag frambar rättfärdighetens budskap i en stor församling; Se, mina läppar tillslöt jag icke; Jehovah, du vet det.[8]
11Ja, din rättfärdighet förborgade jag icke i mitt hjertas djup; Din trohet och din frälsning förtäljde jag, jag
