44. Psalmen.
Rön om hjelp och räddning efter lidet nederlag i krigstid.
1För sångmästaren; af Korahs söner en sång.2Gud, med våra öron hafva vi hört, Våra fäder hafva förtäljt för oss De verk, som du gjorde i deras dagar, i forntidsdagar.[1] 3Du fördref med din hand hednafolk och planterade dem; Du förgjorde folkslag och lät dem utbreda sig. 4Ty icke med sitt svärd eröfrade de landet, Och deras arm förlänade dem icke seger: Utan din högra hand och din arm och ditt anletes ljus; ty du var nådigt sinnad emot dem.[2]
5Du är den samme ännu, min konung, o Gud; gif befallning om Jakobs frälsning![3] 6Då skola vi med dig nedslå våra fiender, I ditt namn förtrampa våra motståndare.[4] 7Ty icke på min båge förtröstar jag, Och mitt svärd gifver mig icke seger;[5] 8Utan du gifver oss seger öfver våra fiender, Och våra hatare bringar du på skam. 9Af Gud berömma vi oss dagen igenom, Och ditt namn vilja vi prisa till evig tid. Selah.
10Men nu har du förskjutit oss och låtit oss komma på skam. Du drager icke ut med våra härar;[6] 11Du drifver oss på flykten för fienden, Och våra hatare plundra oss så mycket de vilja. 12Du gör oss såsom slagtefår, Och har förskingrat oss bland hednafolken. 13Du låter ditt folk säljas för en spottstyfver, Och har icke satt priset högt på dem.[7]
14Du gör oss till smälek för våra grannar, Till spott och spe för alla omkring oss.[8] 15Du gör oss till ett ordspråk bland hednafolken, Till ett skådespel, öfver hvilket man skakar hufvudet bland folkslagen. 16Hela dagen står min skam inför min åsyn, Och är mitt anlete höljdt af blygsel, 17Då jag hör smädarens och hånarens röst; Då jag ser fienden och den hämndgirige.[9]
18Allt detta har kommit öfver oss, och vi hafva dock icke förgätit dig, Och icke svikit ditt förbund. 19Vårt
