Zionsberget längst i norr, Med den store konungens stad.[1] 4Gud har gjort sig känd i dess palatser, Har gjort sig känd såsom en säker borg.
5Ty se, konungarne förbundo sig och drogo fram med hvarandra:[2] 6Då sågo de och häpnade, då förskräcktes de och flydde. 7Bäfvan fattade dem på stället der de stodo, Ångest lik en barnaföderskas 8I ett östanväders storm, som sönderkrossar Tartessusfarare.[3]
9Såsom vi hafva hört, så hafva vi sett I Härskarornas Jehovahs stad, i vår Guds stad: Gud håller den vid makt till evig tid. (Selah.) 10Vi hafva tänkt, o Gud, på din stora nåd I skötet af ditt tempel. 11Såsom ditt namn, o Gud, så sträcker sig ditt lof till jordens gränser; Din högra hand är full af rättfärdighet.
12Zionsberget gläder sig, Juda döttrar jubla På grund af dina domar. 13Gån omkring Zion, gån rundt omkring det; Räknen dess torn, 14Gifven akt på dess murar, Mönstren dess palatser: På det I mågen förtälja för ett kommande slägte, 15Hvilken Gud vår Gud är alltid och evinnerligen! Han för och leder oss.
Efter »Död» (m. m.).[4]
49 Psalmen.
Dåraktigheten af att förtrösta på jordisk rikedom.
1För sångmästaren; af Korahs söner en psalm.2Hören detta, alla folk; Lyssnen dertill alla verldsinbyggare: 3Låga och höga, Fattiga så väl som rika! 4Min mun skall tala ord af hög visdom; Mitt. hjerta hvälfver tankar rika på förstånd. 5Böja vill jag mitt öra till visdomstal; Upplåta min gåta med zitterspel.[1]
6Hvarföre skulle jag frukta i den onda tiden, Då deras förtryck och ondska omgifva mig, 7Som förtrösta på sina egodelar Och berömma sig af sin stora rikedom? 8De kunna dock icke friköpa, en broder den andre, Eller gifva Gud hans lösepenning — 9ty det kostar för mycket att lösa deras själ Och man mäktar det ej till evig tid -— 10Att han må lefva ständigt, Och icke se grafven.[2]
