11Nej, se den måste han! De visa dö; Dåren och den oförnuftige dö desslikes, Och lemna sitt gods åt sina efterkommande.[1] 12Deras graf blifver deras hus till evig tid, Deras boning från slägte till slägte, Som gifvit sina namn åt hela landsträckor. 13Ja, en menniska i sin härlighet har ej bestånd; Hon är lik fänaden, som förgås.[2]
14Sådan är deras väg, de säkras; Och de, som hafva behag till deras tal, gå den samma vägen efter dem. (Selah,) 15Såsom får drifvas de till dödsriket, och döden vallar dem; Men de fromma skola triumfera öfver dem, då morgonen gryr. Ja, deras skepnad förtäres af dödsriket, deras boning; 16Men Gud skall förlossa min själ ur dödsrikets våld, Ty han skall upptaga mig. Selah.[3]
17Så frukta ej, då en man uppstiger till rikedom, Huru stor hans hus’ härlighet må vara.[4] 18Ty i sin död tager han icke med sig detta allt, Hans härlighet nedstiger icke efter honom.[5] 19Må han än, så länge han lefver, välsigna sin själ; Må andra prisa dig, att du gör dig goda dagar: 20Gå skall hans själ dock till hans fäders slägte; Aldrig mera skola de se ljuset.[6] 21En menniska, som sitter i härlighet och är utan förstånd, Är lik fänaden, som förgås.
- ↑ Pred 2:16, 18; Jer. 17:11.
- ↑ Pred. 3:18; 2 Pet. 2:12.
- ↑ Hos 13:14.
- ↑ Ps. 37:35, 36.
- ↑ Pred. 5:14, 15; Luk. 12:15 f.
- ↑ Luk. 16:19 f.
50 Psalmen.
Rätt och orätt gudstjenst. (Jmf. 1 Sam. 15:22.)
1En psalm af Asaph.Gud, HERREN Gud talar, och kallar på jorden Från solens uppgång till hennes nedgång. — 2Från Zion, skönhetens krona, framstrålar Gud. 3Han kommer, vår Gud, och skall icke tiga; Förtärande eld går framför honom, Och omkring honom brusar en mäktig storm.[1] 4Och han kallar på himmelen ofvan, Och på jorden, För att hålla dom öfver sitt folk.[2]
5»Församlen till mig mina bekännare, Som hafva ingått förbundet med mig på grund af offer!»[3] — 6Och
- ↑ Ps. 97:3 f.
- ↑ Ps. 96:13; Es. 1:2.
- ↑ 2 Mos. 24:4—8.
