förrädarne! (Selah.) 7Låt dem vända tillbaka om aftonen, Tjuta såsom hundar, Och stryka omkring i staden![not 1]
8Se, de tala fräckt med sin mun, Svärd äro på deras läppar, ty — »hvem hör dem?»[1] 9Men du, o Jehovah, ler åt dem; Du begabbar alla hedningar.[2] 10Min starka hjelp, till dig vill jag hålla mig; Ty Gud är min borg. 11 Min Gud skall möta mig med sin nåd; Gud skall låta mig se min lust på mina vedersakare.[3]
⁎
12Döda dem icke, på det mitt folk icke må förgäta det; Drif dem i landsflykt och störta dem genom din makt, o Herre, vår sköld.[4] 13Hvart ord på deras läppar är en synd af deras mun: Så må de då äfven snärjas i sitt högmod, Och för de eder och för den lögn, som de tala. 14Förgör dem i din brinnande vrede, förgör dem, så att de icke finnas till. Ja, må de förnimma, att Gud är den som herskar i Jakob ända till jordens gränser. Selah.
15Låt dem vända tillbaka om aftonen, Tjuta såsom hundar, Och stryka omkring i staden! — 16Ja må de, må de ströfva omkring efter föda Utan att mättas natten i ände; 17Men jag, må jag få sjunga om din starka hjelp, Och jubla om din nåd, då morgonen gryr: Att du har varit min borg, Och en tillflykt på nödens dag.[5] — 18Min starka hjelp, dig vill jag egna min sång; Ty Gud är min fasta borg, min Gud full af nåd.[6]
- ↑ Det är att förstå om Sauls tjenare, som då David undkommit genom flykten (1 Sam. 19), förgäfves spana efter honom i staden och med oförrättadt ärende dit återvända.
60 Psalmen.
1För sångmästaren; efter »Vittnesbördets lilja» en uppsats till inlärande af David, 2då han förde krig med Syrerna från Mesopotamien och Syrerna från Soba och Joab vände tillbaka och slog Edomiterna i Saltdalen, tolf tusen man.[1]3Gud, du har förkastat oss; och nederbrutit oss; Du har vredgats: låt din vrede vända sig och hjelp oss. 4Du
- ↑ 2 Sam. 8:3, 13; 10:13, 18.