5Han grundade ett vittnesbörd i Jakob Och stiftade en lag i Israel, Der han befalde våra fäder, Att de skulle kungöra dem för sina barn:[1] 6På det att kommande slägten skulle lära känna dem, Barn, som ännu icke voro födda; Och stå upp och förtälja derom för sina barn, 7Och sätta sitt hopp till Gud, Och icke förgäta Guds verk; Och taga vara på hans bud, 8Och icke varda såsom deras fäder: Ett affälligt och gensträfvigt slägte, Ett slägte utan fasthet i sitt hjerta Och utan trohet i sin ande emot Gud.[2]
9Men Ephraims söner, de bågbeväpnade, de bågskjutande, Vände sig om på stridens dag. 10De höllo icke Guds förbund, Och vägrade att vandra efter hans lag.[3] 11De förgåto hans storverk Och hans under, som han låtit dem se.
12Inför deras fäder gjorde han under, I Egyptens land, på Zoans fält.[4] 13Han klöf hafvet och förde dem igenom, Och lät vattnet stå såsom en vall.[5] 14Han ledde dem med molnstoden om dagen, Och med eldskenet under hela natten.[6] 15Han klöf bergshällarne i öknen Och gaf dem att dricka så rikligt som ur hafvens djup.[7] 16Han lät bäckar framspringa ur klippan, Och vatten nedflyta i strömmar.
17Men de fortforo alltjemnt att synda emot honom, Att visa gensträfvighet mot den Högste i öknen. 18De frestade Gud i sitt hjerta Genom att begära mat för att stilla sin lystnad,[8] 19Och talade mot Gud och sade: »Månne Gud kan duka upp ett bord i öknen? 20Se, han slog hällen, så att vattnet flödade och bäckar strömmade: Kan han äfven gifva bröd, eller skaffa kött åt sitt folk?»
21Det hörde HERREN och han förgrymmades deröfver; Och en eld upplågade i Jakob Och hans vrede uppsteg emot Israel:[9] 22Derföre att de icke trodde på Gud Och icke förtröstade på hans hjelp. 23Och han befalde etherrymden i höjden Och upplät himmelens portar, 24Och lät regna öfver dem manna till att äta, Och gaf dem himmelsk säd.[10] 25Englars bröd gafs menniskor att äta, Och mat sände han dem, så att de blefvo mätta.
26Han lät östanvinden bryta upp i himmelen, Och han ledde till dem sunnanvädret genom sin makt 27Och
