»Kommen och låten oss utplåna dem ur folkens antal, Att Israels namn icke mera må ihågkommas!»
6Ty de hafva enhälligt beslutat, Att de skola ingå ett förbund emot dig: 7Edoms och Ismaeliternas tält, Moab och Hagariterna, 8Gebal och Aramon och Amalek, Philisteen med invånarne i Tyrus. 9Och Assur äfven har sällat sig till dem, Som lånat sin arm åt Loths barn.
10Gör med dem såsom med Midian, Såsom med Sisera och med Jabin, Som vid Kischons bäck[1] 11blefvo nedgjorda; Som vid Endor blefvo till gödning åt marken. 12Låt det gå deras härhöfvitsmän såsom Oreb och Seeb, Och såsom Sebah och såsom Zalmunna alla deras furstar.[2] 13Ty de hafva sagt: »Vi vilja sätta oss i besittning af Guds boningar.»
14Min Gud, gör dem såsom en stofthvirfvel; Såsom ett halmstrå för vinden.[3] 15Såsom en eld, som brinner i en skog, Och såsom en eldslåga som förtär berg: 16Så jaga efter dem med din stormvind, Och förskräck dem med din orkan.
17Uppfyll deras anlete med smälek, Att de må söka ditt namn, o Jehovah.[4] 18Låt dem komma på skam och taga en ände med förskräckelse för evigt. Ja, må de blygas och förgås, 19Så att de förnimma, att du allena är den, hvars namn är Jehovah: Den högste öfver hela jorden![5]
84 Psalmen.
Längtan efter Guds gårdar.
1För sångmästaren, »al Gittith; af Korahs söner en psalm.2Huru ljufliga äro dina boningar, Härskarornas Jehovah! 3Min själ trängtar och trånar efter HERRENS gårdar, Mitt hjerta och min hela kropp jubla vid tanken på den lefvande Guden.[1] 4Der har sparfven ock funnit ett bo, Och svalan ett näste åt sig, Der hon får lägga sina ungar: Dina altaren, Härskarornas Jehovah, Min konung och min Gud!
