39Men nu hafver du, ja du, förkastat och förskjutit, Nu har du förgrymmats mot din smorde.[1] 40Du har uppsagt förbundet med din tjenare, Och låtit hans krona vanhelgas och kastas till jorden.
41Du har nedrifvit alla hans murar; Du har nedbrutit alla hans fästen:[2] 42Alla som färdas på vägen plundra honom; Han har gjorts till en skottafla för sina grannars hån.[3]
43Du har upphöjt hans vedersakares högra hand, Du har uppfylt alla hans fiender med glädje. 44Du har gjort hans svärds egg kraftlös, Och du har icke låtit honom hålla stånd i striden.
45Du har låtit honom taga afsked af all sin glans, Och hans tron har du nedstörtat till jorden. 46Du har förkortat hans unga dagar, Du har höljt honom med nesa. Selah.
47Huru länge, o Jehovah, skall du dölja dig för beständigt, Skall din vrede brinna såsom en eld?[4] 48Tänk uppå, huru förgänglig jag är; Till hvilket platt intet du dock har skapat alla menniskors barn![5] 49Hvar är en man, som lefver och icke får se döden; Som kan rädda min själ från dödsrikets våld? Selah.
50Hvar är all din nåd från forna tider, o Herre: Den nåd, som du hafver tillsvurit David vid din egen trofasthet? 51Tänk, o Herre, på dina tjenares smälek, Huru jag måste bära i mitt sköte alla dessa många folk, 52som för- smäda — Dina fiender, o Jehovah, som smädande följa efter din smordes fotspår!
53Välsignad vare HERREN evinnerligen! Amen, och åter Amen!
