232
SALOMOS ORDSPRÅK.
KAP. IO.
13. son gör fadrens upptuktelse, men bespottaren hör
- icke på bestraffningen.
Kap. 1: 8: 12: 1.
2Af sin muns frukt får man äta det som är godt; men de gudlösa hungra efter orätt. *
Kap. 12: 14.
- Och få derföre äta det. som svarar deremot.
/
3Den som bevarar sin mun, bevarar sin själ; men den som spärrar upp sina läppar, går det illa.
Kap. 21: 23.
4Den late åstundar och får intet, men de idoga få fullt upp.
Kap. 10: 4.
5Lögnaktigt tal hatar den rättfärdige, men den ogud- aktige förtalar och utskämmer.
6Rättfärdigheten bevarar den oskyldige, och ogudaktig- heten bringar syndaren på fall.
7I)en ene ställer sig rik och har alls intet; en annan ställer sig fattig och har stor rikedom.
8Den rike måste gifva sin rikedom i lösen för sitt lif, men den fattige slipper att höra hotelsen.*
- »Pengar eller lifvet»!
o
9De rättfärdigas ljus brinner med fröjd, men de ogud- aktigas lampa slocknar.
Kap. 24:20; Hjob 18:5; Matt. 5:14.
IOGenom öfvermod åstadkommes blott träta; men hos
hos dem, som lyssna till råd, är vishet. *
Kap. 28: 25.
- Som vet att förebygga sådan träta.
1'Lättfånget gods smälter tillhopa; men den som samlar efter hand, han förökar det.
I2Utdragen väntan gör hjertat sjukt, men ett lifvets träd är vunnen önskan.
I3Den som föraktar ordet, han pantskrifves åt det;* och den som håller budet i vördnad, han lönas för det.
- Det vill säga: han slipper icke ifrån det, utan det tager ut
sina rättigheter i alla fall — såsom »en dödens lukt till döden», då det icke får vara »en lifvets lukt till lifvet».
I4Den vises lära är en lifvets brunn; med den und- viker man dödens snaror.
Kap. 10: 11; 14: 27.
