Sida:Napoleons officer 1919.djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs

100

stod han där, att man kunde tagit den i sin kappa insvepta figuren med den trekantiga hatten för en staty av honom själv. Vad han spejade efter kunde jag inte förstå, men slutligen utstötte han en svordom, svängde om på klacken, gick tillbaka in i byggnaden och slog igen dörren efter sig.

Följande dag hade andre adjutanten, Duplessis, ett samtal med Masséna på morgonen, varefter varken han eller hans häst vidare syntes till. Då jag den natten satt i väntrummet, gick marskalken förbi och jag såg genom fönstret hur han stod och stirrade mot öster alldeles så som natten förut. Fullt en halv timme stod han där ute som en svart skugga i halvmörkret. Så gick han och slog igen dörren efter sig, och så hörde jag åter klirrandet av hans sporrar och slamrandet av sabeln i korridoren. Även i sitt bästa humör var han en barsk gubbe, men då det gick honom emot, hade jag nästan lika så gärna trotsat kejsaren själv. Under natten hörde jag honom svärja och stampa ovanför mig, men han skickade inte bud efter mig, och jag kände honom för väl för att komma oombedd.

Följande morgon var det min tur — jag var för övrigt den ende adjutant han hade kvar. Jag var hans favoritadjutant. Han kände alltid den livligaste sympati för varje duktig officer. Jag tror verkligen att jag såg tårar i hans mörka ögon, då jag denna morgon inställde mig hos honom.

»Gerard», sade han, »kom hit!»

Han vinkade vänligt, tog mig i armen och förde