förtror jag det åt er ensam. Fullgör det på vad sätt ni behagar, men låt mig få se elden brinna på kullen där borta klockan tolv i natt.»
»Om ni inte ser den, marskalk, så ber jag er låta försälja mina tillhörigheter och sända penningarna till min moder», sade jag, förde handen till björnskinnsmössan och gjorde helt om med hjärtat brinnande i mitt bröst vid tanken på den ärofulla bedrift jag stod i begrepp att utföra.
Jag satt en liten stund i mitt rum, övervägande hur jag som bäst skulle göra. Den omständigheten att varken Cortex eller Duplessis, båda intresserade och tilltagsna officerare, lyckats nå Sierra de Merodals topp visade att trakten måtte vara noggrant bevakad av friskarorna. Jag räknade ut avståndet på min karta. Man måste över tio mils öppen terräng, innan man kom till bergskedjan. Därefter kom ett skogsbälte på de lägre sluttningarna av omkring tre eller fyra mils bredd. Och så kom då själva toppen, inte så särdeles hög, men utan någon som helst skyddande betäckning. Min färd uppdelade sig således helt naturligt i tre olika skeden.
Det tycktes mig som skulle allt gå lätt för mig, om jag blott kunde komma in i den skyddande skogen, ty jag kunde ju ligga dold i dess skugga och så klättra uppåt under nattens mörker. Från åtta till tolv hade jag fyra mörka timmar på mig till bestigningen av själva toppen. Det var såldes endast att allvarligt överväga, hur jag skulle kunna gå i land med det första skedet av min färd.
