106
ett stycke utåt flanken, hade jag dock alltjämt fiender framför mig. Jag var i verkligt bryderi rörande vad jag skulle göra. Marken erbjöd så ringa betäckning, att en råtta näppeligen kunnat kila obemärkt fram. Naturligtvis skulle det gå lätt att slinka igenom under natten såsom jag gjorde i affären med engelsmännen vid Torres Vedras. Men jag var ännu långt från berget och kunde på det sättet inte hinna dit tids nog att tända vårdkasen vid midnatt. Där låg jag nu i mitt dike, och tusen planer korsade min hjärna, den ena farligare än den andra. Men plötsligen gick det upp ett ljus för mig, såsom ske plägar med en duktig karl, som inte hemfaller åt misströstan.
Ni minns, jag talade om, att två forvagnar höllo på att lastas med tomma vinfat vid vinkrogen. Oxarna voro vända mot öster, och det var tydligt att dessa vagnar skulle köras i den riktning jag önskade. Kunde jag bara dölja mig på en av dem — hur skulle jag bättre och lättare kunna bana mig väg genom fribytarbandens förpostlinje? Så förträfflig i all sin enkelhet var denna plan, att jag icke kunde undertrycka ett litet glädjerop, då jag fick den iden. Från min plats bakom några buskar hade jag god utsikt över vad som tilldrog sig på landsvägen.
Tre bönder i röda jägarmössor sysslade med ilastningen av vinfaten och voro redan färdiga med den ena vagnen och det undre laget på den andra. Några tomma fat lågo ännu utanför krogen för att ilastas. Lyckan gynnade mig — jag har redan sagt,
