118
peln däruppe, då dörren till mitt fängelse öppnades och en man inträdde. Hade mina händer varit fria skulle jag flugit i strupen på honom, ty det var ingen annan än De Pombal. Ett par av banditerna voro strax bakom honom, men han avskedade dem och stängde dörren efter sig.
»Ni, skurk!» röt jag.
»Tig!» skrek han. »Tala sakta, ty jag vet inte vem som möjligen står och lyssnar, och mitt liv står på spel. Jag har några ord att säga er, överste Gerard, jag vill ert väl, liksom jag ville er döde kamrats väl. Då jag stod och talade med er bredvid hans lik, såg jag, att vi voro omringade och att ni icke kunde undgå att bliva tillfångatagen. Jag skulle delat ert öde, om jag tvekat. Jag tog er då själv till fånga för att så kunna bibehålla bandets förtroende. Ert eget sunda förnuft skall säga er, att jag inte hade annat val. Jag vet inte om det skall lyckas mig att rädda er, men jag vill åtminstone försöka.»
Detta kastade ett nytt ljus över situationen. Jag sade honom att jag icke kunde bedöma i vad mån han talade sanning, men att jag skulle döma honom efter hans gärningar.
»Jag begär ingenting bättre», sade han. »Nu ett gott råd! Vår chef vill se er nu. Tala vackert med honom, eljes låter han såga sönder er mellan två plankor. Motsäg homom inte. Giv honom de upplysningar han begär. Detta är er enda möjlighet till räddning. Kan ni vinna tid, torde kanske någon
