emellertid såg bortåt landsvägen, fick jag plötsligen skåda en syn, som kom mig att glömma allt annat och störta upp från min plats med ett utrop av förvåning och harm.
I en krök av landsvägen kom en faeton, förspänd med en ponny i vild galopp. I vagnen satt just den lady jag gått att möta. Hon piskade på ponnyn såsom en den där söker undfly någon trängande fara och såg sig oupphörligt om över sin axel. Vägkröken dolde för mig vad det kunde vara, som skrämde henne, och jag rusade framåt utan en aning om vad som var att vänta. I nästa ögonblick fick jag se förföljaren, och min häpnad ökades vid den synen. Det var en herre i en engelsk rävjägares röda rock, som red en stor grå häst. Han galopperade som på en kapplöpning, och tack vare det präktiga djurets väldiga språng hade han snart hunnit upp den flyende damens vagn. Jag såg honom böja sig ned och fatta ponnyns tyglar för att få den att stanna. I nästa ögonblick var han inbegripen i samtal med ladyn — han lutade sig framåt i sadeln och talade i häftig ton, hon ryggade tillbaka som om hon fruktade och hatade honom.
Ni förstår nog, mina bästa vänner, att det där var en syn, som jag inte kunde lugnt åse. Hur mitt hjärta jublade vid tanken att jag möjligen kunde få göra lady Jane en tjänst! Jag sprang — åh, hur jag sprang! Andlös och oförmögen att tala, var jag slutligen framme vid vagnen. Mannen såg på mig med sina blå, engelska ögon, men var så fördjupad
