har jag hemma i ett litet läderetui. Man hade hedrat oss genom att placera oss i närheten av salutplatsen med kejsaren och hovekipagen till höger om oss.
Det är många år sen jag bevistade någon revy, ty en hel del av vad jag får se kan jag inte gilla. Jag gillar t. ex. inte infanteriets röda byxor. Det var i vita byxor infanteriet plägade strida. Den röda färgen är kavalleriets. Vänta bara: snart vilja de ha både björnskinnsmössan och sporrarna! Hade jag visat mig vid revyerna, kunde de ha sagt, att jag, Etienne Gerard, försonat mig med sådant! Jag har emellertid stannat hemma. Men med det här Krimkriget är det något annat. Man drar i fält. Det anstår inte mig att vara frånvarande, då tappre män samlas.
På min ära marscherade de inte riktigt bra, de små infanteristerna! Stora äro de väl inte, men de äro kraftigt byggda och föra sig väl. Jag tog av mig hatten för dem, när de marscherade förbi. Därefter kom artilleriet med präktig materiel och väl beridet och duktigt folk. Jag lyfte på hatten även nu. Så kommo ingenjörtrupperna, och även för dem lyfte jag på hatten. Det finns inte bättre folk än ingenjörtrupperna. Så kom då kavalleriet, lansiärer, kyrassiärer, jägare och spahis. För alla i tur och ordning kunde jag taga av mig hatten utom för spahis. Kejsaren hade inga spahis. Men när alla passerat, vad tror ni kom till sist? Jo, en brigad husarer i full karriär! Åh, mina vänner, det var ett
