Sida:Napoleons officer 1919.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs

164

»Överste Gerard», sade han, »det går gruvligt illa för oss. Manskapet svälter. Vi måste till vad pris som helst anskaffa proviant.

»Hästarna», framkastade jag.

»Med undantag av er lilla kavalleristyrka ha vi inga kvar.»

»Spelet», sade jag.

Han skrattade mitt i sin förtvivlan.

»Varför just spelet?» frågade han.

»Den stridande personalen är värdefull.»

»Gott», sade han. »Ni vill fortsätta att spela så länge ni har ett kort på hand, och så vill jag också. Gott och väl, Gerard!» Han tryckte min hand. »Men det finns nu verkligen en utväg för oss, Gerard.» Han tog ned en lykta, som hängde i taket på vagnen, och satte den på en karta, som låg utbredd framför honom. »Söderut härifrån», fortsatte han, »ligger staden Minsk. Jag har hört av en rysk desertör, att en stor mängd spannmål är lagrad i rådhuset. Min önskan är, att ni med så många man ni prövar lämpligt ger er av till Minsk, lägger embargo på spannmålen, lastar den på fordon, som ni uppbringar i staden och möter mig med dem häremellan och Smolensk. Misslyckas ni, ha vi endast förlorat ett detachement. Lyckas ni, betyder det arméns räddning.»

Han hade inte uttryckt sig fullt riktigt, ty det var påtagligt, att ett misslyckande skulle medföra icke blott förlusten av ett detachement — kvaliteten måste tagas med i beräkningen lika väl som kvantiteten.