Sida:Napoleons officer 1919.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs
165

Men vilket hedrande uppdrag, vilken ärofull risk! Stode det i dödliga människors makt, skulle spannmålen föras från Minsk. Jag uttalade detta jämte några hänförda ord om en duktig krigares plikt. Marskalken blev så rörd, att han reste sig, tog mig vänskapligt om axlarna och sköt mig ut ur vagnen.

Det var genast klart för mig att jag för att lyckas i mitt företag borde medföra endast en mindre styrka och lita mera på överraskning än på antal. En större truppstyrka kunde inte uppträda obemärkt och skulle dessutom möta stora svårigheter med avseende på sin proviantering, vartill komme, att ryssarna runt omkring skulle lägga an på dess fullständiga tillintetgörelse. Å andra sidan skulle en helt liten kavalleriavdelning, som verkligen lyckades komma osedd förbi kosackerna, antagligen inte möta något motstånd från fientliga trupper — vi visste ju nämligen, att den ryska huvudarmén befann sig flera dagsmarscher bakom oss. Tvivelsutan var det nämnda spannmålsförrådet avsett just för dess räkning. En skvadron husarer och trettio polska lansierer var allt vad jag ansåg mig böra medtaga i och för detta vågspel. Ännu samma natt redo vi ur lägret och styrde kosan söderut i riktning mot Minsk.

Lyckligtvis var det endast halvmåne, och vi togo oss fram utan att bliva överfallna av fienden. Två gånger sågo vi stora eldar, som brunno mitt i snön, omgivna av en tät palissad av långa stänger. Det var kosackernas lansar, som stodo nedstötta i marken, medan ägarna sovo. Det skulle varit oss en stor