tygade om en sak: under hela sin bana hade Napoleon aldrig haft en sådan lysande armé som den han nu förde i fält. År 1813 voro Frankrikes krafter uttömda. På varje veteran kommo fem barn — »Marie Louiser», som vi kallade dem, emedan kejsarinnan hade sysselsatt sig med uppbådande av manskap, under det kejsaren befann sig i fält. Helt annorlunda såg det ut 1815. Alla fångarna hade återkommit — männen från Rysslands snöstepper, från Spaniens fängelser, från Englands hamnar. Det var farligt folk — dessa veteraner från tjugu fältslag, som längtade efter sitt gamla yrke med hjärtan fyllda av hat och hämndlystnad. Leden fylldes av soldater med två eller tre chevroner, och varje chevron betecknade fem års tjänst. Och dessa mäns sinnesförfattning var fruktansvärd. De voro rasande, ursinniga, fanatiska. De dyrkade kejsaren som en mameluck dyrkar sin profet och hade varit färdiga att spetsa sig på sina egna bajonetter, om deras blod kunnat gagna honom. Om ni sett dessa veteraner rycka ut i striden med sina flammande kinder och sin vilda uppsyn och hört deras krigsrop, skulle ni förundrat er över att något kunde stå dem emot. Sådan var den anda, som rådde i Frankrike vid denna tid, att den måste komma varje annat folk att bäva. Men detta engelska folk hade varken anda eller själ, utan endast sitt solida, stadiga oxkött, mot vilket vi förgäves löpte till storms. Så var det, mina vänner! Å ena sidan poesi, ridderlighet, självuppoffring — allt vad skönt och heroiskt heter.
Sida:Napoleons officer 1919.djvu/195
Den här sidan har korrekturlästs
191
