och till höger avancerade D'Erlons kår för att angripa en annan del av den engelska stridsfronten, då vår uppmärksamhet drogs från striden i vår närhet till en mera avlägsen del av slagfältet.
Kejsaren hade riktat sin kikare mot yttersta vänstra flygeln av den engelska linjen och vände sig nu plötsligt till hertigen av Dalmatien, eller Soult, som vi soldater föredrogo att kalla honom.
»Vad kan det där vara, marskalk?» sade han.
Vi följde allesammans riktningen av hans blick; somliga höjde sina kikare, andra skuggade med handen för ögonen. Det låg en tät skog därborta, bakom den en långsträckt, kal sluttning och därbortom åter en skog. På den kala remsan mellan de båda skogarna syntes något mörkt, liknande skugpan av ett svävande moln.
»Jag antar det är boskap, Sire», svarade Soult.
Men i detta ögonblick blixtrade det till i den mörka skuggan.
»Det är Grouchy», sade kejsaren och sänkte sin kikare. »De äro tvefalt förlorade, dessa engelsmän. Jag håller dem i min knutna hand. De kunna inte komma undan.»
Han såg sig omkring, och hans blick stannade på mig.
»Åh, se där ha vi ju kurirernas kung», sade han. »Är ni väl beriden, överste Gerard?»
Jag red min lilla Violette, brigadens stolthet, och bejakade frågan.
»Rid då fort till marskalk Grouchy, vars trupper
