196
ni ser där borta. Giv honom order att taga engelsmännen i vänstra flanken och ryggen, medan jag anfaller dem i fronten. Tilsammans skola vi mala sönder dem, så att inte en man skall komma undan.»
Jag gjorde honnör och gav mig i väg utan ett ord, och mitt hjärta dansade av glädje över att ett sådant uppdrag fallit på min lott. Jag betraktade denna långa, solida linje i rött och blått, som dunkelt skymtade fram genom krutröken, och skakade min knutna näve åt den. »Vi skola mala sönder dem, och inte en man skall komma undan.» Så lydde kejsarens ord, och det var jag, Etienne Gerard, som skulle sörja för deras omsättande i handling. Jag brann av begär att hinna fram till marskalken och funderade verkligen ett ögonblick på att rida genaste vägen genom engelsmännens vänstra flygel. Jag har utfört djärvare dåd än så och kommit helskinnad undan, men jag besinnade att om det ginge mig illa, så att jag bleve tagen till fånge eller skjuten, ordern inte skulle komma fram, vilket åter skulle omintetgöra kejsarens planar. Jag red därför framför fronten av kavalleriet förbi chassörerna, gardeslansiärerna, karabinjärerna, grenadjärerna till häst och slutligen mina egna små krabater, som följde mig med längtansfulla blickar. Bortom kavalleriet stodo tolv regementen av Gamla gardet, allesammans veteraner från många strider, mörka och allvarsamma, i långa blå kappor och höga björnskinnsmössor, från vilka man tagit bort plymerna. I getskinnsränseln på sin rygg hade alla sin blå och vita paraduniform, som
