204
tade jag min uppmärksamhet på hålen i taket, genom vilka jag hade en förträfflig utsikt över allt som tilldrog sig utomhus. Den preussiska hären tågade alltjämt förbi. Man såg lätt, att de haft en förfärligt ansträngande marsch och lidit svår brist på proviant, ty soldaterna sågo ut som spöken och voro från huvud till fot nedsölade av smuts från de dåliga och slippriga vägarna. Men fastän de voro alldeles förbi av trötthet, var andan inom truppen förträfflig, och de sköto på och drogo lavetterna själva, när hjulen sjönko ner i smutsen ända till axlarna, eller de uttröttade hästarna plumsade upp till knäna i smörjan, ur stånd att få dem ur stället. Officerarna redo fram och åter längs marschkolonnen, uppmuntrade flitiga med berömmande tilltal och höllo efter lättingarna med slag av flata klingan. Genom den framför dem liggande skogen trängde oupphörligen det våldsamma larmet från striden till deras öron, liksom om alla jordens floder förenat sig till ett enda jättestort, dånande och brusande vattenfall. De väldiga rökmoln, som höjde sig över trädtopparna, erinrade om det pärlande skummet från vattenfallet. Officerarna pekade ditåt med sina sablar, och de av smuts nedsolkade soldaterna skyndade under hotfulla rop från sina av törst försmäktade läppar fram mot slagfältet. En timmes tid stod jag och såg dem marschera förbi och tänkte, att deras avantgarde säkerligen redan fått känning med Marbots vedetter, och att kejsaren redan visste om deras anryckande. »Det går mycket fort för er uppför backen, mina vänner, men det
