Det var verkligen något i hans utseende och hållning som erinrade om mig själv. Hans ansikte var mörkt med örnnäsa, djärvt blickande, svarta ögon under tjocka, buskiga ögonbryn, och mustascher, som skulle skaffat honom ett nummer på elitskvadfonen vid mitt husarregemente. Han bar grön vapenrock med vita passpoaler och hjälm med tagelplym — dragon alltså, för såvitt jag kunde förstå; elegantare kavaljer att korsa sin värja med kunde man inte önska sig.
»Ett ord, greve Stein», sade Gneisenau, »låt vara att fienden är sprängd; men lyckas kejsaren undkomma, samlar han snart en ny armé, och då måste allt göras om igen. Kunde vi däremot bemäktiga oss kejsarens person, så vore kriget verkligen slut. Ett sådant mål vore värt en stor ansträngning och en stor risk.»
Den unge dragonen svarade ingenting, men lyssnade uppmärksamt.
»Förutsatt att hertigens av Wellington utsago visar sig hålla streck, och att den franska armén i full flykt lämnar slagfältet, kommer kejsaren antagligen att taga vägen genom Genappe och Charleroi såsom den kortaste till gränsen. Vi kunna antaga, att han har snabba hästar och att flyktingarna bana vägen för honom. Vårt kavalleri kommer att förfölja den slagna arméns arriärgarde, men kejsaren har då redan hunnit långt framför sina flyende skaror.»
Den unge officern böjde på huvudet.
»Kejsaren anförtror jag åt er, greve Stein. Lyc-
