238
bittring och hämndlystnad, när de passerade sin döde kamrat, och kunde inte låta bli att skratta, när jag undrade vad de skulle tänka om kejsaren som ryttare och fäktare. Jag såg mig om helt försiktigt som förut och fann att ingen av de sju blivit efter. Kamratens öde hade ingen betydelse för dem i jämförelse med uppdragets utförande. De voro outtröttliga och obarmhärtiga som blodhundar. Jag hade emellertid ett bra försprång, och den duktiga araben skötte sig fortfarande utmärkt. Jag trodde mig redan räddad. Och dock hotades jag just i detta ögonblick av den värsta fara. Vägen delade sig, och jag valde den smalaste av de båda stigarna, emedan den såsom mest gräsbevuxen var bäst för hästens hovar. Tänk er min förskräckelse, då jag genom en grind kom in på en fyrkantig, av boningshus och uthuslängor omsluten gårdsplan utan annan utfartsväg än den, på vilken jag kommit in. Åh, mina vänner, om mitt hår blivit vitt som snö — finnas då icke också tillräckliga skäl därför?
Att vända om var omöjligt. Jag hörde dånet av hästhovar i gränden. Jag såg mig omkring — naturen har välsignat mig med den snabba blick, som är en krigagres förnämsta egenskap, i all synnerhet om han till på köpet är kavalleriöverste. Mellan en lång rad av låga stallbyggnader och själva boningshuset fanns en svinstia. Framsidan var byggd av fyra fot höga träpålar; baksidan var av sten och högre än framsidan. Vad som låg där bakom kunde jag inte se. Avståndet mellan den främre och den bakre
