260
voro från vår bestämmelssort. Det var förvånande hur noga han kunde räkna ut det. En morgon sade han, att vi samma afton skulle se kap Verdes fyr och — mycket riktigt — där var den också på vänster hand, när mörkret föll på. Nästa dag var emellertid intet land inom synhåll, och Burns, förste styrmannen, förklarade att vi inte vidare skulle få se land förrän vi löpte in i vår hamn i Biafraviken. Dag för dag flögo vi söderut för förlig vind, och klockan tolv middagen flyttades nålen regelbundet ett stycke närmare den afrikanska kusten, Jag torde böra nämna, att vi skulle taga hem palmolja som last och att vi medförde färgade tyger, gamla musköter och annat dylikt lappri, som engelsmännen sälja till vildarna.
Vinden, som gynnat oss så länge, mojnade slutligen av, och åtskilliga dagar drevo vi i smult vatten under en sol, som kom tjäran att bubbla fram mellan däcksplankorna, Vi vände och vredo på seglen för att uppfånga varje liten irrande vindpust, tills vi äntligen kommo ut ur denna det stillastående lugnets region och åter ilade söder ut för en styv kultje, under det havet runt omkring livades av en mängd flygfiskar. Burns hade några dagar förefallit mig orolig, och jag märkte, att han oupphörligen skuggade för ögonen med handen och stirrade mot horisonten som om han väntat att få se land. Två gånger överraskade jag honom med sitt röda huvud framför sjökortet i kajutan, betraktande nålen, som alltjämt nalkades, men dock aldrig mådde den af-
