»St. Helena.»
Här alltså låg mina drömmars o! Här var den bur, i vilken man inspärrat Frankrikes väldige örn! Alla dessa tusentals sjömil hade icke kunnat skilja Gerard från den herre, han älskade. Där dvaldes han på molnbädden över det djupblå havet. Hur slukade jag den icke med ögonen! Hur flög icke min själ fartyget i förväg — om och om igen för att säga honom, att han inte var glömd, att efter så många väntans dagar en trogen tjänare nu äntligen stod vid hans sida! Med varje ögonblick antog den där mörka fläcken allt fastare och tydligare form. Snart såg jag ganska tydligt, att det var en mycket bergig ö. Natten föll på, men jag stod fortfarande kvar på däck med ögonen riktade mot det mörker, som höljde den plats, där jag visste, att den store kejsaren befann sig. Timme efter timme förflöt, och så syntes plötsligt ett litet gulaktigt, blänkande sken rakt för över. Detta ljus brann bestämt i något fönster — kanske i hans bostad. Det kunde knappt vara mer än ett par mil dit. Åh, hur längtansfullt sträckte jag inte ut mina händer emot det! — det var Etienne Gerards händer, men det var å hela Frankrikes vägnar jag sträckte ut dem.
Alla ljus ombord hade blivit släckta, och strax därefter togo vi på kapten Fourneaus uppmaning in seglen. Därpå anmodade mig kaptenen att stiga ned i hans kajuta.
»Ni förstår nu allt, överste Gerard», sade han, »och ni ursäktar nog, att jag inte förr helt och hållet
