»Det är inte hans tur ännu. Det är två namn på vår lista före hans.»
»Han undkom oss och störtade in här.»
»Låt honom invänta sin tur. För ned honom till cellen med träväggen.»
»Om han gör motstånd, ers excellens?»
»Begrav era knivar i kroppen på honom. Domstolen skall försvara er. För bort honom tills vi behandlat de övriga.»
De närmade sig mig och ett ögonblick tänkte jag på motstånd. Det hade varit ena hjältedöd, men vem var där för att se den eller för att göra den känd för eftervärlden? Möjligen uppsköt jag blott mitt öde, men jag hade så många gånger varit i svåra lägen och sluppit helskinnad undan att jag lärt mig att alltid hoppas och lita på min lyckliga stjärna. Jag tillät dessa bovar att gripa mig, och jag fördes bort med gondoliären vid min sida med en lång, blottad kniv i handen. Jag kunde i hans mordiska blick läsa vilken tillfredsställelse det skulle bereda honom, om han kunde få någon förevändning att stöta den i kroppen på mig.
Det är underbara platser, dessa stora venetianska hus, palats, fängelser och fästningar samtidigt. Jag fördes genom en gång och ned för en hård stentrappa, tills vi kommo till en kort korridor med tre dörrar. Jag föstes in genom en av dessa, och låset sprang igen efter mig. Ljus kom in helt svagt endast genom ett smalt galler, som vette åt korridoren. I det jag snokade omkring och kände mig för, under-
