Huru gripen blev jag icke vid dessa ord.
»Giv mig era förhållningsorder!» utbrast jag.
»Jag kan inte avstå mer än en man för er räkning — jag har redan svårt nog att reda mig», sade han. »En båt är redan nedfirad, mannen ror er i land och inväntar er återkomst. Ljusskenet ni ser kommer verkligen från Longwood. Alla där i huset äro era vänner, och på alla kan man fullkomligt lita, när det gäller kejsarens räddning. Det finns visserligen en kedja av engelska poster, men icke i omedelbar närhet av huset. Har ni en gång kommit så långt, så delgiver ni kejsaren våra planer, ledsagar honom till båten och för honom om bord.»
Kejsaren själv kunde inte givit sina instruktioner i kortare och tydligare form. Det var inte ett ögonblick att förlora. Båten med matrosen i väntade vid sidan av fartyget. Jag steg i, och ett ögonblick senare stötte vi ifrån. Vår lilla båt dansade över de mörka vågorna, men för mina ögon lyste alltjämt ljuset från Longwood, kejsarens ljus, hoppets stjärna. Snart skrapade båtens botten mot strandens stenar. Vi hade lagt till i en ödslig vik, och intet anrop från någon skiltvakt störde oss. Jag lämnade matrosen kvar i båten och började klättra uppför branten.
En getstig slingrade sig fram mellan klipporna, så det var ingen svårighet att hitta vägen. Det var klart som dagen, att alla vägar på St. Helena skulle föra till kejsaren. Jag kom till en grind. Ingen post — jag passerade igenom. En ny grind — ingen post! Jag undrade vart postkedjan, som Fourneau
