Sida:Napoleons officer 1919.djvu/272

Den här sidan har korrekturlästs

268

talat om, tagit vägen. Jag hade nu nått toppen av klippan — ljuset brann alltjämt stadigt mitt framför mig. Jag gömde mig och såg mig noga omkring, men kunde inte märka så mycket som skymten av en fiende. Då jag gick ytterligare framåt, fick jag se själva huset, en låg, långsträckt byggnad med en veranda. En man vandrade av och an framför densamma. Jag smög mig närmare och tog honom i betraktande. Kunde det verkligen vara den eländige Hudson Lowe? Vilken triumf om jag kunde inte bara befria kejsaren utan också shämnas honom! Men det var mera troligt, att mannen ifråga var en engelsk skiltvakt. Jag smög mig ännu närmare. Mannen stannade just mitt framför det upplysta fönstret, så att jag kunde se honom, Nej, det var ingen soldat, utan en präst. Jag undrade vad en sådan man kunde hava där att göra klockan två på morgonen. Var han fransman eller engelsman? Tillhörde han kejsarens personliga omgivning, så kunde jag anförtro mig åt honom. Var han åter engelsman, kunde han korsa hela planen. Jag smög mig fram ännu ett par steg. I det ögonblick han trädde in i huset strömmade en flod av ljus ut genom den öppna dörren. Allt stod nu klart för mig, och jag insåg att jag inte finge förlora ett ögonblick. Nästan dubbelviken sprang jag hastigt fram till det upplysta fönstret. Jag rätade upp mig och såg in. Där låg kejsaren framför mig — död!

Mina vänner, jag föll ned på sandgången lika sanslös som om en kula gått genom min hjärna.