belägringen varat hade man icke gjort något försök att rengöra gatorna eller begrava de döda. En mängd människor gingo av och an mellan eldarna, bland dem många munkar. Då jag såg dem obehindrat komma och gå, tog jag mod till mig och skyndade i väg i riktning mot det stora torget. En gång reste sig en man från en av eldarna och hejdade mig, i det han fattade i ärmen på min kåpa. Han pekade på en kvinna, som låg orörlig på marken, och jag antar att han ville låta mig förstå, att hon var döende och att han önskade att jag skulle erbjuda henne kyrkans välsignelse. Jag tog emellertid min tillflykt till det lilla latin jag ännu kom ihåg. »Ora pro nobis», sade jag inifrån kapuschongen. »Te Deum laudamus. Ora pra nobis.» Jag lyfte min hand under det jag talade och pekade framåt. Karlen släppte min arm och lade sig tyst ned, under det jag med en högtidlig åtbörd fortsatte min väg.
Som jag tänkt mig, utmynnade denna breda gata i det centralt belägna torget, som var fullt av trupper och flammande eldar. Jag gick raskt utan att bry mig om ett par personer, som tilltalade mig. Jag gick förbi katedralen och följde den gata, som blivit mig anvisad. Då den var belägen i den stadsdel, som var minst utsatt för anfall, funnos där inga trupper, och gatan låg i mörker — endast från ett eller annat fönster trängde ett ljussken ut. Det var inte svårt att finna det hus, till vilket jag hänvisats, mellan vinkrogen och skomakarens. Något ljus syntes inte till, och dörren var stängd. För-
