Sida:Napoleons officer 1919.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs
59

stöta emot väggen. Återigen hörde jag ett stönande, men denna gång var det intet tvivel om att det kom ppifrån. Jag sträckte upp armen, men famlade i tomma luften.

»Var är ni då?»

»Här! Här!» viskade den sällsamma, darrande stämman. Jag lät min hand glida utefter väggen och träffade på en naken fot i höjd med mitt ansikte. Men så vitt jag kunde känna hade den intet underlag. Bestört ryggade jag tillbaka. Nu tog jag upp en fnöskdosa ur fickan och strök eld. När det först flammade till tyckte jag mig se en man svävande i luften framför mig och tappade dosan i förskräckelsen. Med darrande fingrar slog jag ännu en gång flintan mot stålet och tände nu inte bara fnösket utan även vaxstapeln. Jag höll upp den, och om min förvåning minskades, så ökades nu i stället min fasa vid den syn, som nu mötte mina ögon.

Mannen hade spikats fast vid väggen som en vessla på en logdörr. Grova spikar hade drivits in genom hans händer och fötter. Den arme stackaren var i själatåget och huvudet hade sjunkit ned på axeln. Han höll på att dö av törst lika mycket som av sina sår, och dessa omänskliga uslingar hade ställt en stor bägare vin på bordet framför honom för att stegra hans marter med en ny smärta. Jag förde den till hans läppar. Han hade ännu styrka att svälja, och hans matta ögon livades.

»Är ni fransman?» viskade han.