62
golvet låg spaniorens orörliga kropp, allt matt belyst av hornlyktan. För första gången i mitt liv genombävade mig en krampaktig skälvning av förskräckelse. Jag hade väl sett sina tiotusen man i alla tänkbara stadier av lemlästning utsträckta på slagfältet, men den synen hade aldrig angripit mina nerver så som anblicken av dessa två stumma figurer i det halvmörka rummet. Jag rusade ut på gatan likasom spanjoren, ivrig att bara komma ifrån detta hemska ställe, och jag hade hunnit till katedralen, innan jag fullt återhämtat mig. Där stannade jag flämtande i skuggan med handen tryckt mot hjärtat och sökte samla mina förvirrade tankar och uppgöra en plan för vidare åtgöranden. Då jag stod där andfådd, slog tornuret ovan mitt huvud två dånande slag. Klockan var alltså två. Klockan fyra skulle stormkolonnen vara på sin plats. Jag hade ännu två timmar på mig.
Katedralen var rikt upplyst, och en mängd människor strömmade ut och in. Jag steg in i tanke att få vara mera i fred därinne och så kunna i lugn och ro utstaka min plan. Det var verkligen en egendomlig syn som mötte mig, ty kyrkans inre hade förvandlats till sjukhus och tjänade dessutom såsom ett slags asyl och såsom magasin. I ett av sidoskeppen hade man lagrat livsmedel, det andra var fyllt med sjuka och sårade, under det att en hop husvilla stackare slagit upp sina bopålar i mittelskeppet och till och med tänt upp eld på mosaikgolvet för att laga mat. Många lågo försänkta i bön, och jag knä-
