böjde också i skuggan av en pelare och bad av allt mitt hjärta, att det måtte lyckas mig att komma ur min kinkiga belägenhet med livet och i denna natt utföra ett hjältedåd, som skulle göra mitt namn lika frejdat i Spanien som det redan var i Tyskland. Jag väntade tills klockan slog tre, då jag lämnade katedralen och gav mig i väg till Madonnans kloster, där stormningen skulle äga rum. Ni som känner mig så väl förstår nog, att jag inte var den som ville helt beskedligt återvända till det franska lägret bara för att rapportera, att vår agent var död och att andra mått och steg måste vidtagas för att komma in i staden. Antingen skulle jag finna någon utväg att avsluta hans ofullbordade verk, eller ock skulle en förstekaptensbeställning bliva vakant på Conflans’ husarer.
Utan att antastas gick jag den breda boulevarden framåt, som jag redan beskrivit, tills jag nådde den stora, av sten uppförda klosterbyggnaden, som bildade försvarsställningens utanverk. Klostret bildade en fyrkant med en trädgård i mitten. I denna trädgård voro några hundra man samlade, ty det var naturligtvis bekant i staden, att fransmännen sannolikt skulle rikta sist anfall mot denna punkt. Ända hittills hade krigföringen i Europa varit en kamp mellan arméer. Det var först här i Spanien vi fingo lära oss vad det vill säga att föra krig mot ett folk. Å ena sidan är ett sådant krig föga ärofullt, ty vad är det väl för ära att besegra ett sådant patrask av gamla handelsmän, okunniga bönder, fana-
