Sida:Napoleons officer 1919.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs

66

ögon var långt mera förvirrande. Rummet hade synbarligen reserverats för några av nunnorna, som av en eller annan anledning vägrat att lämna klostret. Tre sådana funnos där inne, en äldre dam med sträng uppsyn, antagligen abbedissan, och två förtjusande unga flickor. De sutto tillsammans längst inne i rummet, men reste sig vid mitt inträde, och jag märkte, inte utan en viss förvirring, på deras sätt och ansiktsuttryck, att jag var både väntad och välkommen. I ett nu hade jag återvunnit min själsnärvaro och förstod genast hur landet låg. Då ett anfall mot klostret förestod, väntade naturligtvis systrarna att bliva förda till en säkrare plats. Sannolikt voro de bundna av ett löfte att icke lämna klostret förr än på närmare order och hade förständigats att invänta sådan i detta rum. I vilket fall som helst rättade jag mitt uppträdande efter denna förmodan, då jag ju hade klart för mig, att jag måste skaffa dem ur rummet och nu funnit en ypperlig förevändning att så göra. Jag sneglade mot dörren och fann, att nyckeln satt i på insidan. Jag vinkade nu åt nunnorna att följa mig. Abbedissan gjorde mig några frågor, men jag skakade otåligt på huvudet och gav henne åter ett tecken att följa med. Hon tvekade, men jag stampade i golvet och vinkade åt dem med en så befallande åtbörd att de genast lydde. De skulle vara säkrare i kapellet, och jag förde dem dit och lät dem slå sig ned i den del därav, som låg längst ifrån krutmagasinet. Då de tre nunnorna intagit sina platser framför altaret, klappade mitt hjärta högt av