glädje och stolthet, ty jag insåg, att det sista hindret på min väg nu undanröjts.
Men hur ofta har jag icke erfarit, att faran kan vara överhängande just i ett dylikt ögonblick! Jag kastade en sista blick på abbedissan och märkte med bestörtning att hennes genomträngande, mörka ögon voro fästa på min högra hand med ett uttryck av förvåning, som alltmer övergick till misstänksamhet. Det var också två omständigheter, som voro särskilt ägnade att ådraga sig hennes uppmärksamhet. Den ena var, att min hand ännu var röd av skiltvaktens blod, vilken jag stuckit ned uppe i trädet. Detta betydde dock i och för sig icke så mycket, då munkarna i Saragossa voro lika förtrogna med kniven som med bönboken. Men på pekfingret bar jag en tung guldring, en present av en tysk baronessa, vars namn jag inte bör nämna. Den glänste så vackert i skenet från altarlampan. En guldring på en munks hand är en omöjlighet, då han ju avlagt fattigdomslöfte. Jag vände mig hastigt om och skyndade till kapellets dörr, men olyckan var redan skedd. Då jag såg mig om, fann jag att abbedissan redan var på språng i full fart efter mig. Jag ilade ut genom dörren och vidare genom korridoren, men hon varskodde de båda posterna med gäll röst. Lyckligtvis hade jag sinnesnärvaro nog att också själv börja skrika och samtidigt peka framåt korridoren, likasom om vi båda sett efter samma person. I nästa ögonblick hade jag rusat förbi dem, sprungit in i cellen, smällt igen den tunga dörren och låst den på insidan.
