72
sade jag. »Marskalk Lannes har inbjudit mig till frukost, och jag kan inte låta honom vänta.»
»Vad menar ni?» frågade major Olivier.
»Att ni löser mig från mitt löfte att giva er fem minuter var och tillåter mig att anfalla er alla samtidigt.» Jag stod redan en garde.
Deras svar var verkligen vackert och äkta franskt. Samma impuls hos alla tolv kom deras sablar att flyga ur skidorna till salut. Där stodo nu alla tolv orörliga, med hälarna tillsammans och sabeln mitt för ansiktet.
Jag tog ett steg tillbaka. Jag såg från den ene till den andre. Först trodde jag inte mina ögon. Dessa män, som förut gjort spektakel av mig, skänkte mig nu sin hyllning. Nu förstod jag allt. Jag såg vilket intryck jag gjort på dem och deras önskan att giva mig upprättelse. När en man är överansträngd och utmattad, kan han väl stålsätta sig mot faran, men icke bemästra sin rörelse. »Kamrater», ropade jag, »kamrater —!» men mera kunde jag icke få fram. Det var som om en osynlig hand fattat mig i strupen och velat kväva mig. I nästa ögonblick omslöts jag av Oliviers armar, Pelletan hade fattat mig i högra handen, Mortier i den vänstra, somliga klappade mig på axeln, andra på ryggen, från alla håll möttes jag av vänligt leende ögon. Och så kunde jag då förstå, att jag tagit Conflans’ husarer med storm.
