78
Åh, vad mitt hjärta svällde av stolthet och glädje, då jag svängde mig i sadeln och lät denna ståtliga häst galoppera fram och tillbaka för att visa marskalken huru väl jag hade honom i min hand. Han var präktig — vi voro präktiga båda två, ty Masséna klappade i händerna och gav högljutt luft åt sin förtjusning. Det var inte jag utan han som gjorde den reflexionen, att ett duktigt djur förtjänar en duktig ryttare. När jag så för tredje gången med vajande hjälmbuske och fladdrande dolma susade förbi honom, läste jag i hans stränga, åldrade drag, att han icke längre tvivlade på att han valt rätte mannen för uppdraget i fråga. Jag drog min sabel, förde fästet upp i höjd med ansiktet till salut och galopperade till mitt kvarter. Nyheten att jag erhållit ett förtroendeuppdrag hade redan spritts, och mina små kaxiga husarer svärmade ut ur sina tält för att lyckönska mig. Åh! det kommer mina gamla ögon att tåras när jag tänker på hur stolta de voro över sin överste. Och jag var stolt över dem också. De förtjänade att hava en karlakarl till chef.
Natten lovade att bliva stormig, vilket passade mig utmärkt. Det var min önskan att hålla min avgång från lägret så hemlig som möjlig, ty det var tydligt att engelsmännen, om de finge höra att jag blivit detacherad från armén, helt naturligt skulle därav draga den slutsatsen, att något av vikt var i görningen. Min häst fördes därför utanför fältvaktslinjen, liksom för att vattnas, och jag följde med och satt upp där. Jag hade en karta och kompass och
