Sida:Napoleons officer 1919.djvu/86

Den här sidan har korrekturlästs

82

är som en spiralfjäder av stål: ju mer man trycker ihop den, desto högre springer den upp igen. Ett plötsligt anfall av förtvivlan, men sedan kallt huvud och eldigt mod. Allt var ännu icke förlorat. Jag som gått lyckligt igenom så många faror, skulle komma helskinnad igenom denna också. Jag reste mig och överlade med mig själv om vad som vore klokast att göra.

Först och främst stod det klart för mig att jag inte kunde gå tillbaka. Långt innan jag kunde hinna passera linjerna, skulle det vara full dag. Jag måste gömma mig under dagen och ägna följande natt åt flykten. Jag tog sadeln, pistolhölstren och kandaret från min stackars Voitigör och gömde dem bland några buskar, så att ingen som råkade på honom skulle kunna se att det var en fransk häst. Jag lät honom ligga och gav mig av för att uppsöka någon plats, där jag kunde vara trygg under dagens lopp. I alla riktningar kunde jag se lägereldar på backsluttningarna, kring vilka, mänskliga figurer redan voro i rörelse. Jag måste gömma mig fort, eljest vore jag förlorad. Men var skulle jag gömma mig? Jag befann mig i en vinplantering, krakarna stodo kvar, men rankorna voro borta. Där fanns intet skydd. Dessutom måste jag hava mat och vatten för nästa natt. Jag skyndade framåt i vild fart i det avtagande mörkret i hopp att slumpen skulle visa sig vara min vän. Och mitt hopp gäckade mig inte. Lyckan är ju kvinna, mina vänner, och har alltid sina blickar fästa på en tapper husar.