jag, som stod i begrepp att taga det. Jag tänkte på mina kamrater vid den lätta kavalleribrigaden, på min moder, på kejsaren, på Frankrike. Jag hade gjort dem alla heder. Varje ögonblick förde mig närmare räven. Handlingens stund var inne — jag drog min sabel. Jag svängde den i luften, och alla de tappra engelsmännen hurrade bakom mig.
Först nu lärde jag mig förstå rävjaktens svårigheter — man får hugga efter djuret den ena gången efter den andra utan att ändå träffa. Han är liten och viker lätt undan ett slag. Vid varje hugg hörde jag de uppmuntrande ropen bakom mig, och detta sporrade mig till en ny ansträngning. Slutligen kom triumfens stora ögonblick. Just som han kastade, träffade jag honom ordentligt med en sådan fint, som jag använde, när jag dödade kejsarens av Ryssland flygeladjutant. Han flög i två stycken, huvudet åt ett håll, svansen åt ett annat. Jag såg mig om och svängde den blodiga sabeln i luften. I detta ögonblick var jag hänförd — sublim!
Åh! hur gärna hade jag inte väntat för att mottaga mina ädelmodiga fienders lyckönskningar. Ett femtiotal voro inom synhåll, och alla viftade och hurrade. Engelsmännen äro i verkligheten inte så flegmatiska. Ett hjältedåd i krig eller sport värmer alltid deras hjärtan. Vad den gamle mastern angår var han mig närmast, och jag kunde med egna ögon se vilket överväldigande intryck det hela gjort på honom. Han var som förlamad — med öppen
