146
himmelsfärden, samt tvenne alldeles lika sidopartier af dubbla kolonnader med spetsiga löfprydda rösten.
Kyrkoklockor kommo i Sverige, liksom annorstädes, tidigt i bruk. Under påfvedömet, då de genom serskild döpelse och andra ceremonier invigdes till sitt bruk, gjordes de till föremål för en vidskeplig vördnad hos allmänheten, som trodde, att deras ljud förmådde bortdrifva spöken och åskdunder, befordra de aflidnas saliga ro o. m. d. Härigenom blek med tiden antalet klockor vid hvarje kyrka så stort, att herredagen i Örebro 1531 beslutade, att "hvar landskyrka skulle lemma den näststörsta klockan, tionde och landtgille för året, femte öfverloppspenningar och silfver af det i kyrkornas kistor vore", till betalande af rikets skuld till Lybeck. Vi veta huru detta besluts verkställighet gaf anledning till det s. k. klockupproret, och att Nerikesbönderna icke voro för detsamma alldeles främmande. — Antalet klockor från påfvetiden är nu mera icke stort. I Nerike finnas nio, af hvilka sex hafva mer eller mindre läsliga inskrifter, och tre endast otydbara figurer, som förmodligen äro klockgjutarens märken. Den vackraste är storklockan i Tångeråsa, så väl för sin storlek som den serdeles rediga
inskriften, hvilken efter vanligheten löper rundtomkring öfra kanten och har följande lydelse: Anno Do(mini) MCD XCV stoptes tenu toru maria clocca Coradus Di gra(tia) eps (episcopus)
