och sedan de kommit i en lifligare sinnesstämning, yttrade en dräng, på tal om Kajsa, att han väl skulle vilja träffa henne och ge henne på pelsen för all den förargelse, hon åstadkommit i verlden. I detsamma hördes ett häftigt brakande i en närstående gärdesgård, och drängen fick af en osynlig hand ett slag på munnen, så att näsan flög i blod, och smöret förvandlades till blod på de andras smörgåsar. Något hvar tyckte nu det vara bäst, att icke komma i för nära beröring med Ysätters-Kajsa.
14. Sägen om Lillkyrka kyrka.
Att kyrkan bör stå midt i byn är en gammal sanning, som Lillkyrkaboarne äfven kännt till och velat tillämpa, när de byggde sim kyrka, ehuru illvilliga makter nödgade dem att uppföra henne, der hon nu står, i ena sockengränsen. Den bestämda platsen var eljest Bobergsbacken, som ligger något så när midt i socknen, Men hvad som här byggdes på dagen, fanns alltid nedrifvet under natten, och så fortgick det en lång tid bortåt. Då gaf någon det rådet, att ett par tvillingskalfvar skulle uppfödas, och när de voro så växta, att de kunde bära ok, skulle de hopkopplas, och der de stannade, der skulle kyrkan byggas. Så skedde äfven. De begge tvillingarne kommo, efter åtskilliga vandringar hit och dit, omsider ner i ett kärr, der de blefvo stående. Och nu fanns intet annat råd, än att fylla kärret och bygga kyrkan. — Emellertid qvarstå ännu grundmurarna i Bobergsbacken, ehuru det icke är allom gifvet att kunna se dem. Det är blott den vilsne nattvandraren, hvilken, lockad af ställets underbara fägring, beger sig dit, som får se den rifna kyrkan och de liktåg och processioner, som med ljudlösa fjät draga ditin. Bäst är emellertid att ej bli villad af dessa syner, ty mången, som kommit dit, har sedan icke funnit vägen tillbaka.
15. Gengångaren.
Nedanstående berättelse, hvilken ännu qvarlefver som folksägen i Glanshammar, är af prosten G. Herdman derstädes
