Den här sidan har korrekturlästs
244
dukat åt honom. Förargad häröfver, tar hon så fram en knif och säger till riddaren: ”Känner du igen den här? — Det är just denna du högg mig i låret med, när jag en gång for efter hö åt mina kalfvar! — Far, hvad tycker du att vi böra göra med honom?” — "”Låt honom vara!” — sade jätten — ”vi kunna ej göra något åt honom, ty han åkallar för mycket den store herrn!” — ”Nå” — sade jätteqvinnan — "men på det du skall ha något minne af mig, så — —"; och i detsamma bröt hon af riddaren hans ena lillfinger. Snart befann sig denne i det fria, och stallknekten, som återvändt för att söka sin herre, fann honom på samma ställe, som han lemnat honom, men med afbrutet lillfinger: — en varning att ej somna julnatten på vägen till kyrkan.
XXII.
NERKISKA DJUR- OCH VÄXTNAMN[1].
| Det är allmänt bekant, huru vigtiga upplysningar den komparativa Språkforskningen lemnat angående folkens härstamning och förgrening. Det är tillika erkändt, att naturalstren äro bland de föremål, som bäst bibehållit sina namn, — — Dessa dels oförklarliga, dels för mängden obegripliga namn tillhöra vårt folks äldsta och dyrbaraste fornminnen, hintydande på vårt ursprung och våra uråldriga anor.
E. Fries.
|
Djur.
- Nalle — Björn (Ursus Arctos, L.).
- Gråben, Gråtass, Gullben, Tusse, Den Grå — Varg (Canis Lupus, L.).
- ↑ Denna förteckning är långt ifrån fullständig och långt ifrån den bästa, som bort kunna lemnas; men tiden har icke tillåtit Förf. att afhjelpa någondera af dessa brister. Den torde emellertid — äfven i sitt bristfälliga skick — visa, att på det speciella område inom den komparativa språkforskningen, som bestämmes af naturföremålen, gömma sig rika skatter äfven i vårt, länge förbisedda, landskapsmål. — För mången, som aldrig egnat denna sak sin uppmärksamhet, skola några exempel vara upplysande.
Bjur, Bjuren är i Vester-Nerike väl bekant ifrån den tid — för omkring 100 år sedan — då han lefde vid våra ensliga skogsvatten. Deremot känner folket här icke alls detta djur
