48
liga vikingalifvet. Hvad åter angår det andra påståendet, eller att vattenståndet i forna dagar varit mycket högre än nu, och till och med så högt, att de flesta af våra borgar legat vid farbara segelleder, så är detta ingenting annat än äldre antiqvariers funder, som banat sig väg till folket, der villfarelsen nu fortlefver, i trots af alla skäl, som fornforskningen och naturvetenskaperna hvar för sig framlagt emot det orimliga i en dylik mening.
IV.
SAGAN OM “HACKHEMMEN”.
Det är säkert mången, som, under sina vandringar i skog och mark, fästat uppmärksamheten vid ett slags små stenrör, som ofta intaga ansenliga jordvidder och som ej sällan träffas djupt in i skogar och ödebygder, der man skulle tro, att mensklig flit aldrig vårdat sig om att vända en torfva. Och ändock äro dessa mossbeklädda stenhögar lemningar ifrån landets äldsta uppodling, stumma men säkra intyg om, att jordbruket hos våra förfäder haft en ganska betydlig utbredning.
Nästan öfver hela Nerike, der läget varit passande, d. v. s. tillräckligt högländt, för att ej åkern skulle besväras af bottensyra eller öfversvämningar, ser man dessa hopröjda stenrör och märken efter de omliggande ödeåkrarne.
En af våra flitigaste forskare — kammarjunkaren L. F. Rääf[1] — har egnat detta slags fornlemningar en mångårig och väl genomförd undersökning, hvaraf hufvudsakligen framgår, att de i landet befintliga sträckor af ödeliggande åker och äng intaga tre eller fyra gånger större jordyta, än all den åker, som för närvarande finnes, och att folkmängden, för att kunna odla
- ↑ L. F. Rääf: Samlingar och anteckningar till en Beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland. Link. 1856.
