Men vi ha ännu ett bevis för dessa fornåkrars höga ålder, och det är i folksägnerna. Öfverallt i riket, der sådana ödeliggande åkrar finnas, talar folket om en hackaretid, en aflägsen urtid, då ett annat folk bodde i landet, som bröto sig hem och odlade jorden med hacka. Inom det landskap, hvars gamla minnen vi i denna afhandling gjort till föremål för vår skildring, kallas detta urfolk Hackhemmen, en benämning, som Nerikesbon äfven tillägger sjelfva odlingsrören, eller de qvarlemnade spåren af detta folks odlingsflit.
I längesedan försvunna tider — så berättar bonden, då han i sin skog visar på den mossbeväxta stenhögen — bodde här i landet ett folk, som icke hade annat åkerredskap än hacka, hvarför de kallades Hackhemmen. Detta folk var öfvermåttan talrikt[1], men menniskorna så småväxta och svaga, att fleres förenade styrka behöfdes för att uppbryta och lägga tillsammans de kullerstenar, af hvilka hackhemmen (hackhemsrören) utgöras. Hände sig så en gång, att en af folket, som nu för tiden bor i landet, kom till hackhemmen och utbjöd sig att hjelpa dem i deras odlingsarbeten. Anbudet antogs och med förnöjelse sågo hackhemmen på, huru den främmande på en timme bröt mera åker, än ett helt tjog af dem kunde bryta på en hel dag, och huru han ensam “spettade upp” stenar, som de icke förmått rubba ur stället; men när måltidstimmen kom och deras “lejdkarl” på en gång åt upp ett helt ägg, blefvo hackhemmen så förskräckta öfver hans storätenhet, att de enträget bådo honom lemna dem, på det att icke hungersnöd måtte bli i landet[2].
- ↑ I Vester-Nerike säges ordspråksvis om en person, som blifvit omringad och öfvermannad af mängden, att “de voro omkring så tätt, som hackhemmen”.
- ↑ I Öster-Nerike berättas om ödeåkerns tillkomst följande sägen: “I forna tider hände sig, att i Östergötland blef så stark missväxt, att landets konung såg sig nödsakad påbjuda, det hvar tionde (enligt annan uppgift hvar femte) menniska skulle efter lottning uttagas och dödas. Men drottningen, som var en öfvermåttan klok och vis qvinna, utverkade den mildring i domen, att de, på hvilka lotten fallit, skulle få behålla lifvet, men lemna landet. Dessa drogo då upp åt Nerikes skogstrakter och bröto der nya bygder”. G. Djurklou, Ur Nerikes Folkspråk och Folklif, sid. 70.
