Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE

För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk ner från himmelen, och fasa smög fram i skymningens spår, och i skogen började det att tassa och prassla.

Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han var uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att hålla sig till.

Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.

»Kära Mårten gåskarl,» sade pojken, »försök att få dig en klunk vatten! Det är inte två steg till sjön.»

Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.

Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gåskarlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades han.

Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp huvudet, skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.

Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vattenklöver.

Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken. »Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet,» sade han.