Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
362
JÄRNVERKET

till, så skulle det inte bli så mycket kvar av henne, att du kunde känna lukten en gång.»

Björnfar lade sig ner bredvid björnmor, men tycktes inte vara riktigt nöjd med svaret, för han kunde inte låta bli att snusa och vädra.

»Sluta opp med det där vädrandet!» sade björnmor. »Du måtte väl känna mig så väl, att du vet, att jag inte låter något farligt komma i närheten av ungarna. Tala i stället om vad du har haft för dig! Jag har inte sett dig på hela veckan.»

»Jag har varit och sett mig om efter en ny boplats,» sade björnfar. »Först gick jag över till Värmland för att få veta av släktingarna i Ekshärad hur de hade det där i landet, men det var onödigt besvär. De var borta allihop. Det fanns inte ett björnide kvar i hela skogen.»

»Jag tror, att människorna vill bli ensamma på jorden,» sade björnmor. »Till och med om en lämnar boskap och folk i fred och bara lever av lingon och myror och grönt, så får en inte bo kvar i skogen. Jag undrar just vart vi ska kunna flytta för att få vara i fred.»

»Här i gruvstöten har vi ju haft det utmärkt bra i många år,» sade björnfar. »Men jag kan inte trivas här, sedan det stora bullerverket har blivit rest alldeles i vår närhet. Nu sist har jag varit och sett mig om öster om Dalälven, bortåt Garpenberg. Där fanns det också gott om gamla gruvhål och andra bra gömställen, och jag tyckte, att det såg ut, som om en skulle få gå tämligen fredad för människor...

I detsamma björnfar sade detta, reste han sig och vädrade omkring sig. »Det är besynnerligt, att när jag talar om människor, känner jag på nytt den där lukten,» sade han.

»Gå och se efter själv, om du inte tror mig!» sade björnmor. »Jag undrar just var nånstans en människa skulle kunna ligga gömd härnere.»