Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/360

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
617
SÄGNER FRÅN HÄRJEDALEN

’Hör nu väl på vad jag säger dig, Malin!’ sade han. ’Det var duktigt av dig, att du ville kasta dig självmant för vargarna. Men det behöver du inte göra, för jag vet nu hur vi ska bli hjälpta alla tre utan att sätta någons liv i fara. Kom ihåg, att vad jag än må göra, så sitter du stilla på släden och kör ner till Linsälls by! Där väcker du folket och talar om, att jag är ensam härute på isen med tie gråben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjälper mig.’

Karlen väntade nu, tills vargarna var alldeles inpå släden. Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det.

Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt. De kunde inte komma åt honom, som låg därinne.

Hedebon visste, att han var trygg, och han låg där och skrattade åt vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. ’Så fort jag kommer i något trångmål hädanefter,’ sade han, ’ska jag komma ihåg detta bryggkaret. Jag ska tänka på att jag inte behöver göra orätt mot mig själv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utväg, bara man är i stånd att hitta den.’»

Därmed slöt Bataki sin berättelse. Men det var så, att pojken hade märkt, att korpen aldrig talade om något utan att ha en särskild mening med det, och ju längre han hörde på honom, desto mera tankfull blev han. »Jag undrar varför du talar om den där historien för mig,» sade pojken. — »Jag kom bara att tänka på den, när jag stod här och stirrade på Sonfjället,» svarade korpen.

De foro nu vidare neråt Ljusnan, och om någon timme voro de komna till byn Kolsätt, som ligger alldeles vid gränsen mot Hälsingland. Här slog korpen ner i närheten av en liten låg koja. Den hade inga fönster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rök, och starka